kort om oss

Jag som officiellt innerhar kennelnamnet heter Evelina, men bakom varje hundtokig tjej står såklart en sambo som hundarna älskar mer. I detta fall heter sambon Kostas och han är lika engagerad i hundarna.

Vi älskar friluftsliv och utomhusaktiviteter av alla dess slag. För oss är det en självklarhet att vi hittar på saker både med och för hundarnas skull. För tillfället är vi bosatta i Malmö men planen är att flytta till ett hus på skånska landsbygden inom de närmaste åren. 

min historia med basenji (lång text)

Min resa med basenji började när jag var 20 år gammal och hade precis flyttat med familjen till Brasilien. Det var min andra kontinent, mitt tredje land och fjärde stad som ex-patriot, och livet var en virvelvind. Mina föräldrar ansåg att jag behövde en stabil punkt att förankra mig i under transitionstiden, och där föddes idén om en hund.
Då både mamma och lillebror är asmatiker med pälsdjursallergi var valen begränsade, och efter en stunds googlande landade jag på basenji. Jag hade nog tänkt mig en "gulligare" hund ursprungligen, och helst en tik, men att få en hund kändes spännande nog. Med hjälp av en portugisisk-talande familjevän fick jag hjälp att kontakta uppfödare.

Jag visste ingenting om hundar. Det enda husdjur jag fick ha som barn var sköldpaddor på grund av familjens allergier, men jag tänkte att hur svårt kan det vara egentligen.. Jag gjorde så mycket research jag kunde den kommande tiden och kände mig förberedd för det nya kapitlet i mitt liv. Om kvällarna fantiserade jag om vårt nya liv tillsammans, allt jag skulle visa honom och allt vi skulle hitta på. 

Bara ett par veckor senare var det dags att hämta upp honom, min tricolor hane Oliver. Jag var fylld av förväntan när jag åkte till flygplatsen. I mitt huvud föreställde jag mig att han skulle avguda mig direkt- vi skulle hitta ett band och bli omedelbart förälskade i varandra. 

Men i buren väntade inte en valp fylld av kärlek och tillit, utan frustration och förtvivlan, vilket han tydligt kommunicerade till alla i vänthallen. Han skrek och skrek, och gjorde läten jag inte trodde kunde komma ur en hund. Jag fick hjälp att lyfta upp buren på min rullvagn, och med en klump i magen rullade jag ut honom till taxin på parkeringen. Hjälp, vad har jag gett mig in på..

När vi anlände till vår bostad tog jag ut honom ur buren, och han var helvild. Arg för att ha varit instängd, rädd för att han hamnat i en helt ny miljö, och omskakad efter resan. Han var inte alls glad att se mig, han morrade och gnydde och sprang runt de långa korridorerna i vår våning och skvätte kiss. Jag hade inte den blekaste aning hur jag skulle hantera honom och ingen runtom mig som kunde ge bidra med stöd.

I flera veckor blev vi bara stressade av varandra. Jag förstod inte hans signaler och han ville inte lyda. Jag förstod inte varför han bara inte ville lyda! Redan som valp hade Oliver hög integritet, vaksamhet och stor vilja, vilket inte alls motsvarade min bild av hur en hundvalp skulle vara. Kort och gott var det en skrämmande tid för oss båda, och i efterhand har jag lärt mig att det är ett vanligt fenomen som kallas för "puppy blues". 

Jag gjorde många fel under de första månaderna som hundägare, och det är erfarenheter idag som jag gärna delar med mig av. Alla misstag gjorde med goda avsikter, men jag hade ingen hjälp från någon med erfarenhet från just basenji. Däremot gav jag aldrig upp. Kommunikationen tog tid att etablera, och det var först när jag hade gett upp på tänket om att jag skulle bestämma över min hund och vi började samarbeta som svårigheterna lossnade. Då blev jag basenji-frälst.
Ju mer vi tränade, desto mer uppskattade vi varandra och den resan pågår än idag.

Några år senare kändes det som rätt tidpunkt att skaffa Oliver en kompis. Jag hade precis flyttat tillbaka till Sverige och det var dags att landa litegrann. Jag förmedlade intresse till några olika uppfödare, och en kväll fick jag ett mail om en tricolor tik som skulle omplaceras. Hon var tänkt att gå i avel, men på grund av utomstående omständigheter skulle kenneln upplösas.

Vi åkte och träffade Ofelia, och kort därefter flyttade hon hem till oss. Ofelia är Olivers totala motsats. Oliver är självständig, stark, tyst och gör inget på impuls. Ofelia är en busig pajas, en tillgiven mysprinsessa, duktig joddlare och kul på fest. Han behöver fasta rutiner och egentid, hon gillar spontanitet, sällskap och förändring. De är bästa vänner och kompletterar varandra väl. 

Med hjälp och vägledning från hennes uppfödare började vi planera för att Ofelia skulle få en kull ändå. Det var inget jag hade funderat på innan, men när tillfället gavs kände jag att det vore kul att pröva iallafall en gång i livet. 
Första kullen föddes i december 2022, och den andra 2023. Ja, det tog inte lång tid att fastna. Förutom allt underbart valpgos kommer mitt driv från den vänskap jag byggt upp, och ständigt fortsätter bygga, med mina hundar. Mitt mål är att hjälpa andra till att ha den upplevelsen med.