- "kolla, en basenji!"

Det hör man ofta som basenjiägare. Ibland i hundrastgården, ibland på trottoaren, ibland stannar tillomed bilar upp för en kort pratstund med nervevad ruta. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte själv gjorde så..
Det är en smitta som inte går över i det första taget.

När man får frågan om vad det är för hund brukar jag svara "en afrikansk urhund som inte kan skälla". - ett förenklat sätt att beskriva rasen på, och det finns så mycket mer man kan säga till dem som har tid att lyssna. Oftast låter det såhär:

Det är inte bara att de inte skäller, men deras kattlika elegans gör att de rör sig i hemmet nästan ljudlöst. Men om de känner för att väsnas så finns det ingen hejd. De sjunger, dansar, ylar, gnyr, spinner som katter och morrar likt dinosaurier. Visserligen slipper man ihärdigt skällande, men det är ingen tyst ras.

Det är en urhund, vilket till viss del betyder skarpa instinkter, men de kommer i ett paket som ser förvånadsvärt civiliserat och väluppfostrat ut.

Man hade kunnat tro att en hund av ursprungsart är flexibel och anpassningsbar, men basenji mår bäst om de har tydliga rutiner och struktur.

De är självständiga, nyfikna och orädda hundar, men sammanhållningen i flocken är viktig. Basenji vill gärna ha närhet och trygghet. 

Till synes är det en hundras full av paradoxer, men på djupet är de som vilken familjemedlem som helst.
De vill bli behandlade med kärlek, respekt och tillit. De vill ha utrymme att växa, utforska och använda sin kreativitet. Försöker du bångstyrigt bestämma över en basenji kommer ni bråka tills hunden drar sig undan, men fostrar ni ett samarbete kommer du finna en livskamrat.

Ja, anekdoterna har inget slut. Har du upplevt basenji så vet du, annars ska jag göra mitt bästa för att hjälpa dig förstå.